Livet som Linn

Idag fyller min far 50. Hade tänkt åka upp och överaska men han och Anna-Karin skulle till fjällen.
Hoppas dom får det skoj och att han uppskattar presenten (ett presentkort till en haspelrulle, det enda han önskade sig...).
Känns iaf riktigt bra att ha fått bra kontakt med pappa. Vi har ju inte haft någon bra kontakt någonsin egentligen, förrän mitt äventyr i Australien. Och nu känns det så himla skönt när vi kan ha kontakt som handlar om något annat än ekonomi.
Grattis än en gång !

Idag är det också Australia Day. Australiens nationaldag alltså.. Det fattade ni nog iofs.
För ett år sen jobbade vi rumpan av oss i Cervantes, och det var ett liveband. Efter att vi stängt skulle cheferna visa vilka schyssta chefer dom var och hade fest med bandet efter stängning, all alkohol var gratis.. Stannade kanske en timme. Sen gick vi vidare till en annan lite större fest och röjde natten lång. Dagen efter började vi sent. Det var också samma dag som vi sa upp oss och jobbade sista skiftet.

Helgen var lugn, jobbade natt fredag och lördag. Gick hyffsat mkt bättre än vad jag hade tänkt faktiskt. Tack vare Emil, som för det första är grymt snabb i köket, och hans dunderstock med hamburgare som gjorde att burgaren oftast fanns klar när man tagit beställningen. Hade faktiskt tomt på folk ibland. .

Ikväll är det dags för Bonde söker fru-bröllopet också. Dom är ju så himla söta ! Det tänker jag inte missa..

Usch, såg just reklam för Kalla Fakta, om dunindustrin. Tänker aldrig nånsin använda något med dun i, dom verkligen sliter av fjädrarna från dom levande stackars fåglarna ! Fy fan... Förstår inte det här med päls heller ? Varför måste vi ta det vi inte fick ? Vi kan ju skapa våra egna kläder idag, och kan göra fuskversioner. Men nej nej, det är ju mkt glamorösare om något oskyldigt litet djur ska dö för att vi vill ha det dom har.

Om 1½ månad får jag börja lämna blod igen. Man blir nästan galen när man läser om den akuta blodbrist vi har nu, där vi bara har hälften så mkt blod som vi skulle behöva.
Det finns så otroligt många människor därute som är helt friska och skulle kunna lämna blod, men inte gör det.
Om du visste att du skulle rädda 4 människors liv, då hade du väl aldrig tvekat över det där lilla sticket ? Dock kan man ju inte garantera att det kommer användas, men ditt blod kan vara skillnaden mellan liv och död.
Vad är egentligen läskigast, det här lilla sticket eller att ligga på en bår på ett sjukhus, håller på att blöda ihjäl och läkaren säger "nej tyvärr, det finns inget blod, du kommer dö" ? För det kan mkt väl hända, om vi inte allihopa gör nånting åt det ! Du kan rädda 4 människors liv med 10 min av ditt eget, som dessutom gör dig själv friskare.
Förstår inte var det svåra valet ligger..

När man ändå håller på och predikar, kan jag väl nämna organdonation. Du behöver inte dina organ när du dör, men det finns någon annan som gör det. Du kommer begravas, men förhoppninsvis kan du förhindra en annan. Hur frustrerande måste det inte vara när man väntar på ett organ, och veta att så många människor (alla matchar ju dock inte) dör, men inte anmält sig till donationsregistret.
Att anmäla sig dit sparar också dina nära och kära för det valet. Det är hårt nog att du är död, inte ska dom väll behöva besluta detta utan att veta vad du exakt ville ? Anmäl dig även om du inte vill donera, så behöver det inte bli en fråga för din familj.
Du behöver inte donera alla organ, vill du behålla något är det helt ok. Det går även att ändra i efterhand.
Det tar bara några minuter, nog är det väl värt den tiden ?

Oj vilket tråkigt inlägg. Får avsluta med något roligt:
Den här stackaren hade INTE en lätt första dag på jobbet..

Måste ju ha med den här klassikern också !

Nu har jag 49 timmar att hitta på någonting, innan jag ska jobba igen.
Men vet dock hur jag kommer kunna slå ihjäl tiden idag.. Men det är en hemlis till jag är klar !

Sitter nu och kollar på Oprah. Missade början så vet inte riktigt allt, men handlar om en familj med ett autistiskt barn. Man har nog inte tänkt på det, men vilket helvete dom går igenom. Tänk dig att du har ditt barn framför dig, men ändå inte. Du kan inte få kontakt med det. Om det också är så att mamman har fått amputera armarna vid armbågen, det gör det hela ännu svårare. Hon satt och pratade om vardagssaker, som att ta upp en penna och skriva på ett papper är helt otroligt svårt och tar väldigt mkt tid. Sen var det paus, jag gick in i sovrummet och kopplade ur sladden för datorn och lyfte in den i vardagsrummet på 1 minut. När jag satte mig ner tänkte jag, herregud, hur lång tid hade detta tagit för henne ? Va man ska vara tacksam för det man har ! Kände så när jag skuttade runt på kryckor -02 efter moppeolyckan, att man ska va så himla glad för att man kan gå ! Det är en helt sjuk frihet. Men sen tappar man den tacksamheten, för man tar det för givet. Okey, det är väll inte jättemånga som nån gång i framtiden kommer behöva amputera något, eller bli förlamad etc etc, men risken finns för oss alla.

För ett  år sedan befann jag mig i Cervantes, WA. Var där med Noeleen, och jobbade som bartenders på Ronsard Bay Tavern. Där fanns även två tyska tjejer, som hatade oss från första stund vi kom in i huset vi bodde tillsammans i.
Dom var på väg till jobbet när vi kom, och en annan tjej som jobbade då berättade att dom kom in rosenrasande och sa "They're so pretty". Vi kom inte överens för fem öre och dom anklagade oss för ditten och datten, och det fick cheferna att inte gilla oss heller. Till vi kunde bevisa att vi inte hade gjort något, utan att det i själva verket var tyskarna själva.

Kommer särskilt ihåg en kväll, då vi slutat jobba runt midnatt och sen skulle ner till fest hos lokalinvånarna. Satt där och tjötade hela natten och så var klockan 5, men ingen var trött. En kille som inte drack kläckte idén att vi skulle åka till The Pinnacles för att se soluppgången. En av dom bästa nätterna någonsin under min tid där nere ? Definitivt !
Vi åkte iväg 6 st i en ute (som en flakbil men lite snyggare, dom flesta unga körde dessa), tre fram i bilen och tre på flaket. En galen nisse hoppade emellan flaket och in i bilen i farten.. Det gick hyffsat fort så man blev lite halvrädd. Men vi hade så himla skoj ! Glad fram igenom öknen och lyssnade på Rockstar med Nickelback. Blir helt nostalgisk när jag hör den låten.. Det går inte att förklara. Och att se solen stiga upp över alla dessa tusentusentusentals stenar som sticker rätt upp ur marken, hur häftigt som helst !
Sen fick vi syn på den här stenen, behöver nog inte säga mkt mer om det....


Slutade dock rätt trist i Cervantes, dom få tjejer som bodde där tyckte in om oss eftersom vi "snodde" deras kompisar och började prata massa skit.. Och den ena av mina chefer hatade mig lika mkt som jag hatade honom.. Så vi bestämde oss för att sluta (samma dag som tyskarna, inte så bra tajmat)..  Stannade några extra dagar och bodde hos en av kockarna och bara slappade. Åkte med en båt ut och fiskade hummer. Aldrig sovit så gott nånsin som jag gjorde på den båten ! Hann dock se när en av killarna som jobbade där skar av en stor bit av pekfingret när han skulle skära till betet.. Jävlar va mkt blod det var !
Fick skjuts med en lastbil ner till Perth sen, och 6 dagar senare lämnade jag Noeleen och åkte söderut med Brett.

Nej nu är det dags att börja med det jag tänkt göra nu när jag är ledig.. Känns lite vemodigt, men ska lyckas och kommer bli grymt skönt när jag gjort det !

Känner mig så grymt harmonisk idag. Allt känns så himla bra ! Hade det varit sommar nu hade jag nog exploderat.

Dom ringde från vårdcentralen och mitt intyg är klart, så nu kan jag äntligen skicka in allt till försäkringsbolaget (och förhoppningsvis få ännu en ersättning, håll en tumme ! ).
Ser tom fram emot att jobba ikväll.
Kanske för att jag vet att när jag slutat ska jag upp till Honom. Äntligen kommer han hem igen..

Va ju på IKEA med mamma och hennes väninna igår. Va nästan inget folk alls, så slapp knö med massa nissar.
Körningen börjar gå väldigt bra nu, kommer iaf ihåg vilken sida av vägen man ska köra på.. Det var ett stort problem när jag kom hem. Skulle göra en vänstersväng och fick jättepanik, visste inte till vilken sida av vägen jag skulle på ! Dom kör ju på andra sidan nere i Australien.
Har fortfarande lite svårt att komma ihåg vilken sida man kör om på.. Men det kommer väl.

Vi tog våran bil medans mammas kompis bil stog parkerad på våran parkering, och sen när vi kom tillbaka skulle hon köra oss tillbaka till lägenheten eftersom det skulle bli tungt att bära allt. Men i all hast lyckas jag glömma min väska i våran bil, och skulle gå ut och ta en öl med Tommy (som redan var på väg in till stan) direkt, men fick springa tillbaka och hämta den.. Gick hyffsat fort att ta sig in till stan iaf, då vagnen kom precis när jag kom till hållplatsen.
Va riktigt gött att bara tjöta och ta ett par öl. Men den där jävla nissen som kom fram och tog mig om midjan och tryckte mig mot honom var mindre trevlig.. Äckliga nisse, rör mig inte. Tur det var en Tommy med som hjälpte till.

Måste tacka Ricard också för att jag fick Spotify, det är ju helt suveränt ! Hittat så mkt gamla låtar jag inte hört på år och dar', och man behöver inte vänta på att låtarna ska laddas ned, bara att klicka och låten börjar.

Nej nu måste jag gå ut och fixa allt som ska fixas innan jobbet börjar. Nästan 9 grader ute så är inte ens kallt !
Herregud vad det spritter i min kropp.. Jag mår så himla bra !!!
Och blir det bättre när man ser det här ?
Nu kom tårarna igen, när man ser Bengan sitta där i studion med tårar rinnande ner för kinderna..
Precis som intervjuerna med Alex när han bestämt sig för att sluta.
Blir många länkar, men måste ju avsluta med nåt skoj, och vad är då bättre än Bengan på fotbollsgalan ? Sicken gubbe, han är på tårna !

Vart har året tagit vägen ? Det gick så fort !
Började 2008 med att göra smörgåsar på bensinmacken Caltex i Williams, WA. Var då med en irländare, som några dagar senare åkte tillbaka till Perth. Men träffade en irländska precis samtidigt, Noeleen. Hon var som den storasyster jag aldrig haft. Hade sjukt kul och bråkade som sjutton mellan festerna.
En vecka efter hon kom till Williams orkade vi inte med häxan längre och tänkt berätta för henne samma dag som våran buss gick till Perth, men lilla franska Fred som vi jobbade med gjorde det åt oss.. Oj vilket liv det blev !
Men vi kom iväg till Perth och samma kväll skulle vi gå ut med Pamela, den skotska tjejen jag träffat tidigare.
Satt och förfestade på hostlet vi bodde på när en väldigt snygg pojk kommer och sätter sig mittemot mig och börjar prata, säkert nån timme. Sen sa de POFF och han var borta.. För att sedan POFF sitta bredvid mig ännu en timme senare. Detta blev början på ett 8-månaders förhållande och en oförglömlig resa runt västra Australiens kust. Eller resa och resa, det skulle bli mycket mer än det blev eftersom vi fastnade i Coral Bay i ett halvår.. Sen åkte jag hem.
Var grymt skönt att komma hem igen. Hände så himla mycket skit dom 3 första veckorna i Australien.

Man kan inte få nån hjälp hemifrån när man blivit utsparkad från sitt jobb och boende och tillbringar en fredagnatt i Sydney utan nånstans att bo och en jättetung väska.
Det finns inte heller mycket dom kan göra hemifrån när VISA-kortet slutar fungera, man har inga kontanter, bara en natt kvar på hostlet och ingen mat.
Och när man hamnar som nanny hos en familj med en son och en kriminell far som har nannys för att träffa (yngre) flickvänner (mamman bodde i USA) direkt efter detta, då orkar man inte mycket mer.
Men när man sitter i lekparken med alla "desperate housewifes" och ringer hem till killen man träffade innan man åkte, och hans moster och hennes familj bara bor 8 mil bort.. Den känslan gick inte att beskriva.
Efter all skit som redan hänt trodde jag aldrig att jag skulle ha sån tur att jag skulle få bo hos dom ett tag. Det var ju snart jul och grejer.
Den väntan på att exet skulle ringa tillbaka var förjävlig.. Men när han ringde och sa att jag var så välkommen så, behövde inte betala för varken boende eller mat, bara städa huset en gång i veckan, då ville jag bara gråta. ÄNTLIGEN skulle det väll lösa sig ? Och ja, det gjorde det.
Monica, Peter, Chris och Ken.  Hur ska jag nånsin kunna tacka dom ? Hade det inte varit för dom hade jag nog gett upp och åkt hem.

Ska jag gå igenom hela resan kommer ingen orka läsa, det blir så långt. Men året har iaf varit helt otroligt, och precis vad jag behövde.
Innan jag åkte var More to life en låt som verkade skriven för mig. Jag var tvungen att hela tiden hitta på nåt nytt för att inte gå under, men inte längre. Nu är jag väldigt tillfreds med livet. Jag kan se mig själv plugga och skapa en karriär. Det kunde jag inte innan.
Hade tur och fick chansen att få jobb direkt när jag kom hem. Tog den såklart. Dock var det ett riktigt skitjobb och enbart på helger.
Men hittade ju som sagt jobbet på Burger King, varit där snart 2 månader, men om 6 dagar har jag mitt första arbetsledarskift. Har jättegoa jobbarkompisar och vi har jätteroligt när vi jobbar.
Var ute med två av flickorna i fredags, och herrejäääääävlar vilken kväll det blev.. Hade skitskoj !! Det ska vi göra om, och då är det ännu fler som följer med. Det ska bli otroligt roligt ! Kändes riktigt skönt att prata lite om jobbet också, och fick höra att alla står bakom mig och tror på att jag kommer bli en bra arbetsledare. Dom gör det så mycket lättare för mig.
Känns bra att ha dessa människor runt en när man jobbar, dom gör skitjobbet riktigt roligt.

Nyårsafton imorgon. Och jag jobbar igen.. Dock är det många som tydligen inte kommer dyka upp på jobbet, så ska bli intressant och se hur det kommer gå. Vi kan inte vara 3-4 pers, det kommer inte gå... Hoppas dom inser det också.

Mår bra nu, riktigt bra. Har fått en del frågetecken i det privata livet utredda och nu har jag en skön harmoni i kroppen. Har nog aldrig känt mig så här bra faktiskt. Ser fram emot vad 2009 har att erbjuda.

Finns dock en sak som stör mig.
Du ljög mig och mamma rätt upp i ansiktet, men verkar inte förstå eller tycka att du gjort något fel, utan snarare skyllde du en del av det på mig. Ja, jag hade blivit arg iaf. Men du hade fått göra vad du ville, och det hade inte gått ut över våran vänskap. Men när du ljög för oss så...
Jag och mamma satt och pratade om dig efter du gått, att du verkade ha kommit på fötter och resonerade klokt.
Det var ett riktigt slag i magen när du erkände hur det låg till.
Var det allt våran vänskap var värd ?
Allt du sagt, om vänskap bla., var det också bara ljug ? Vad har varit sant ?

Första inlägget, och det är dan före dopparedan.
För ett år sen var jag i Perth i Västra Australien och bodde hos den svenska familjen.
40 grader varmt och ingen Kalle Anka.. Det var lite konstigt.

Men nu är ordningen återställd. Ikväll blir det uppesittarkväll med glögg och Bingolotto, och imorgon ska jag och mamma ta det lugnt heeela dagen. Och självklart blir det Kalle. Ingen riktig jul utan Kalle !

På juldagen jobbar jag 13-23, hinner alltså både känna bra pengar OCH festa. Kan det bli bättre ?

Dock kunde väl juluppladdningen blivit bättre. Än en gång har hon ljugit för mig, och nu orkar jag inte mer. Mer behöver inte sägas...

Här hemma har det varit fullt ös ett tag. Katterna blir helt tokiga när granen och alla kulor kommer fram. Speciellt Plexus, han är inte ens söt längre när han slår av kulorna, något han lärde sig häromåret. Därav har vi nu bara plastkulor.. Men där Plexus är, där är också Tjejen (nej, hade ingen fantasi när jag skaffade henne och därav namnet) och hon kan ställa till det hon också trots att hon är så himla liten.

Nu ska jag hjälpa mamma julstäda, så vi bara kan ta det lugnt ikväll och imorgon.
Ska försöka att inte glömma bort adressen till den här bloggen, som jag gjorde med den förra..


Jag och Tjejen och Plexus, syster Moa med Diva